En av hundra når nationell elit, en av tusen, högst, når internationell elit.

Jag ska här försöka beskriva begreppet ”talang”  utifrån min erfarenhet. Inlägget är helt befriat från vetenskaplig evidens och beskriver bara ren och skär upplevd erfarenhet från toppidrott inom framförallt friidrott men även hockey och fotboll. 

Under en föreläsning som Ångermanlands Friidrottsörbund arrangerade nyligen så diskuterades talangbegreppet. Magnus Forsberg från SISU Västernorrland visade några fina slides angående vilka 14-15 -åringar som blir uttagna till Halmstadslägret i Fotboll och till distriktslaget i TV-pucken.

Huvuddelen av de uttagna var födda tidigt på året, detta är ganska känt. Men det intressanta var när han sen visade att huvuddelen av de som tillhörde landslaget i de båda idrotterna som seniorer var födda i mitten eller SENT på året!

En framstående forskare på området beskriver trögheten att nå fram med fakta till idrotten på följande vis:

”What exercise genetics is showing us is that trainability is the most important kind of talent, and that it might be completely uncorrelated from how good you are, baseline, at certain athletic skills… The ability to improve with the right kind of training and your ability before you start training might be completely uncorrelated. And that’s a message that does not get through to coaches who do selection – whatsoever.” 

David Epstein,The Sports Gene: Inside The Science of Extraordinary Athletic Performance

 

Vad är det vi i idrottsrörelsen verkligen fokuserar på vid dessa och liknande uttagningar, eller när vi försöker att identifiera talanger? Jo, väldigt ofta ett biologiskt försprång. Är tidig biologisk mognad i sig en en talang? Definitivt inte! Min erfarenhet är i stället att.. de som har varit sen i sin tillväxt samt har en bred idrottsbakgrund med omfångsrik träning, är de som har nått störst framgångar som vuxna. Är säker på att man kan hitta stöd för detta om man frågar forskarna, eller förresten, i detta fall räcker det nog med egen erfarenhet. Exempel kommer. Min tes här är att sent utvecklade idrottare har haft betydligt mer tid på sig att utveckla de nödvändiga koordinativa egenskaperna. Under den tidiga delen av puberteten avstannar just förmågan att utveckla teknik och koordination ganska rejält. Alltså, en sämre koordination och teknik kan ”döljas” med hjälp av en överlägsen fysik och spelförståelse i just den åldern. Här tror jag det stora misstaget begås av de som tror att de kan upptäcka unga talanger. Det är såklart bättre att få 2-3 år till på sig att förfina sina tekniska och koordinativa färdigheter och sen blomma ut när fysiken väl är på plats. Då kan det i stället ske en oerhörd utveckling. I friidrott är det inte ovanligt med personliga rekord på över halvmetern i längdhopp, 10-20cm i höjdhopp eller med 10m i spjut som 17-18-åring. Det förekommer i stort sett inte alls i vuxen ålder, även om sällsynta och extrema fall finns (t.ex. Bob Beamon´s längdhopp i Mexico-OS 68, från 8,33 till 8.90!).

Ett jämtlandsperspektiv

Under de sista 25 åren har 12 friidrottare med ursprung från Jämtland nått seniorlandslaget eller tagit medalj på SM i friidrott. Under dessa år har grovt uppskattat ca 1000-1500 barn och ungdomar börjat och slutat med friidrott. Det gör att utfallet på aktiva som faktiskt tar sig till seniorlandslaget är knappt 1%. Hur många av dessa tillhörde Sverigetoppen som 15-åringar? Svar 1st. (alltså mindre än 1 promille!). Övriga nio var långt ifrån svensk nivå, flera hade svårt att konkurrera på distriktsnivå.Och vänder man på det, hur många av de som tillhörde Sverigetoppen som 14-15-åringar kom sedan att bli bland de bästa som vuxna? Av ca 25- talet aktiva på den nivån så var det … 1 st!

Att göra bra resultat tidigt gör inte per automatik att idrottaren är predestinerad att bli en toppidrottare som vuxen. Det är faktiskt oftare tvärtom!


Som tränare bör man alltså så länge som möjligt se ALLA i sin träningsgrupp som potentiella elitaktiva som vuxna. Sök inte dem som gör tidiga resultat – sök i stället de som har en fantastisk rörelseförmåga och som älskar sin idrott. 

I teknisk-fysiska idrotter som friidrott är förmågan att genomföra perfekta rörelser helt avgörande för framtida prestation. Våra bästa friidrottare de sista 10 åren åren har bl.a. haft sin enorma rörelseförmåga som gemensam nämnare. Tittar man på hur de rörde sig som 15-16-åringar så såg det i stort sett likadant ut som när de presterade bäst som vuxna. Grundtekniken satte de som barn och ungdomar. Gör man det inte rätt från början så får man det alltså ganska svårt som vuxen. Alla dessa friidrottare hade naturligtvis rätt talang men även skickliga tränare som förstod att göra rätt i de tidiga åren.

År 1995 såg jag Christian Olsson som 15-åring i en Mångkamp i Falun. Jag lovar er – ingen hade kunnat säga att han en dag skulle vinna OS-guld och sätta världsrekord!

Om inte minnet sviker så minns jag att han inte vann en enda gren förutom höjdhopp, om ens det. Tror han hoppade 1,80 och var den överlägset kortaste och smalaste i startfältet. MEN – det intressanta var att han rörde sig som en gud! Faktiskt så att man stannade till och bara häpet tittade. Några år senare sa det PANG – och så blev han bäst i Sverige som junior, sedan bäst i Sverige som senior och sedan bäst i Världen. Hepp.
Jag har liknande minnen från när jag såg Stefan Holm ta 2,06 i Faluhusspelen som ung hoppare. Tekniken var då i stort sett identisk som när han vann OS-Guld och hoppade över 2.40.


 

Jag vill av ovan nämnda orsaker därför uppmana och utmana alla friidrottstränare att skapa optimala rörelsefärdigheter hos sina adepter, både allmänna och teknikspecifika, i ung ålder.

Det går helt enkelt inte annars!


Men om man nu överhuvud taget behöver bedöma talang – håll utkik efter dessa egenskaper  och färdigheter:

1.  Förmåga att med lite träning göra stora koordinativa och tekniska framsteg

2. Förmågan att göra svåra saker med lätthet, tillsynes utan ansträngning.

3. Förmågan att röra sig lätt och fritt med ”avslappnad kontroll”

4. Förmågan att kunna ta instruktion och omvandla till ändamålsenliga rörelser

5. Förmåga att träna och tävla med ”här och nu-fokus”.

6. Förmåga att spontanträna på egen hand, behöver inte nödvändigtvis vara träning i sin huvudidrott.

7. Att tävla och göra medelmåttiga resultat men ändå älska att tävla

8. Att tycka om eller älska sin idrott, ex titta på TV, filmklipp etc

9. Att älska sin träning


Talang är per automatik inte (men kan i sällsynta fall vara) :

1. Att som barn och ungdom göra mycket bra resultat

2. Att vara tidigt biologiskt utvecklad

3. Att vinna sig igenom ungdomsåren

I komplexa idrotter som t.ex. lagidrott kan man kompensera bristande fysik med en stor bollbegåvning, självklart gäller även det motsatta, att man kan kompensera bristande bollbegåvning med en grym fysik. På det sättet är en komplex bollidrott lite mer förlåtande, det räcker med att vara hyfsad på det mesta bara man har en eller två riktiga spets-egenskaper som kompenserar övriga begränsningar. 

Hårdraget så kan det i ett och samma lag på allsvensk nivå finnas spelare som är svaga, långsamma, stela och med en viss barlast, samtidigt som det finns spelare som är riktiga superatleter. Det finns plats för alla typer i lagidrott.

I allsvenskan och Superettan spelar över 700 spelare (16 + 16 lag x ca 23 spelare/lag).
Det är alltså många som kan kalla sig för elitspelare. Min absoluta övertygelse är att många, kanske de flesta har tagit sig dit mest p.g.a. av sin bolltalang (teknik och spelförståelse) utan att ha behövt anstränga sig överdrivet mycket jämfört med skidåkare, kanotister, cyklister, gymnaster, simmare eller andra träningskrävande individuella idrotter. I det ljuset är lagidrott som helhet relativt outvecklad, i alla fall ur ett fysiskt perspektiv. Det lag som kan få ALLA i laget att verkligen på fullt allvar hänge sig i sin satsning för att optimera sin fysik kommer att få grymt bra betalt! En utmaning som heter duga.


Några lysande exempel på idrottare som inte var barn- och ungdomsstjärnor:

1. Emil Forsberg (fotboll)
Togs inte ut till Halmstadslägret som 15-åring. Numera Blågult och Sveriges bästa spelare när Zlatan är skadad

2. Systrarna Kallur (friidrott)
Började med friidrott som 15-åringar, dessförinnan gymnastik.

3. Marcus Hellner (skidor)
Blev nobbad av fyra skidgymnasier, men kom in på det femte, som sista åkare..

4. Ludmila Enqvist (friidrott)
Började med friidrott som 16-åring, dessförinnan gymnastik.

5. Didier Drogba (fotboll)
Började lite mer seriöst med fotboll först som 15-åring, proffskontrakt först som 22-åring.

6. Hakeem Olajuwon (basket)
En av Basketens största stjärnor började med basket som 15-åring. Innan dess handboll.

7. Ricki Lambert (fotboll)
Spelade i Englands tredjedivision som 29-åring, blev erbjuden kontrakt av Liverpool som 32-åring.

8. Mikael Nilsson (fotboll)
Som 20-åring spelade han i division 6 i Ovesholm. Några år senare tog han SM-guld med Halmstad. Därefter landslaget och utländska klubbar som Southampton, Panathinaikos och Bröndby.

9 .Ewy Palm (friidrott)
Började med marathon som 39-åring. Deltog sedan på OS och VM, massor av SM-guld.

10. Mathias Ranégie (fotboll)
Spelade för division 5-laget Majorna när han var 20 år gammal, senare Udinese i italienska Serie A
I dag i Häcken.

Det verkar alltså stämma ganska bra det där uttrycket – ”det är aldrig för sent” !

Bästa hälsningar
Joakim Svedberg


P.s De 12 friidrottarna som blev bäst från Jämtland kom alla från små utsocknes samhällen som Nälden, Brunflo, Ås, Lit, Strömsund, Fåker, Hammerdal och Kälen, nästan inga kom från ”storstan” Östersund. Är månne närhet till idrotten en gemensam nämnare här?  Har ingen förklaring till varför det är så för Östersund har också ganska god närhet till idrottsanläggningar. Intressant är det i alla fall. D.s

Fler tips